sarassydafrika

Barnen ar verkligen helt underbara och jag ar absolut helt foralskad i dem..

Mar mycket battre nu men ar fortfarande lite forkyld. Idag blev vi, inklusive de andra volontarerna upphamtade vid vart hus i Fish Hoek klockan atta pa morgonen for att overnatta en natt pa ett vandrarhem i Kapstaden. Har ar ocksa MYCKET mysigt och det marks knappt att det ar ett vandrarhem.

Sa fort vi anlande runt 9 lamnade vi bara vara vaskor och gick sedan ut for att utforska stadskarnan och spendera lite pengar. Staden som omges av de hoga bergen ar verkligen helt fantastisk och alla gator ar rena och frascha! Lyxiga varuhushus, gallerior och barer, blandat med sma boutiker med sota sma klanningar och smycken.

Vi gick forst till den omtalade "Green merket" dar de saljer mycket Afrikanskt hantverk sa som smycken, masker, trummor och ja allt sadant man brukar hitta pa lokala marknader.

Efter det tog vi en taxi till W&A Waterfront, den kanda hamnen i stadskarnan. Vi fick verkligen gashud nar vi steg av taxin. Jag kande verkligen mig hemma har och skulle mer an garna tillbringa mycket lang tid har. Vi at lunch pa en italiensk restaurang med VARLDENS godaste pasta och gick runt hamnomradet, lyssnade pa alla gatumusikanter (africanstyle), kopte lite onodiga turistprylar mm.

Lite besvikna blev vi dock pa att det inte blev nagon Robben Island Tour da det blaste for mycket. Det hade verkligen varit intressant sa vi far kanske ta det en annan helg..

Ikvall blir det en restaurang med lokala afrikanska ratter och imorgon blir det en sightseeingtur runt hela sodra Kapprovinsen. Det kommer bli underbart!!

Idag blev det inget jobb för mig. Hade så sjukt ont i halsen, mådde illa och fick världens huvudvärk. Inte konstigt egentligen eftersom jag inte kan låta bli att pussa på alla söta bebisar, även de som är förkylda och har feber. Å andra sidan, vem har hjärta att bara krama vissa som springer/sträcker sig mot en? Nej, jag förtjänar en liten krasslig dag men det är värt det. Hoppas jag mår bättre imorgon bara! Trodde aldrig jag skulle kunna sakna barnen så mycket efter bara ett par dagar…

 

Helena fick sjalv aka till Jabulani vilket gick mycket bra. Klarade sig pa engelska hela dagen, lyckades fa fem barn att somna i famnen, nar de andra ej lyckades. Hon hade aven med sapbubblor som var MYCKET uppskattat av barnen! :)

Mycket lugnare och mer strukturerat än igår. Barnen blev SÅ glada när vi kom, ropade i mun på varandra ”teacher teacher” och sprang fram och kramade oss på direkten. Haha, så underbara! Vi fick ett flertal att sjunga med och några lyckades till och med få fram några ljud som skulle föreställa ”ett två tre”.

 

Cynthia blev otroligt tacksam för bilmattan och bilarna och bara det var en underbar känsla i sig, att kunna hjälpa till med något så litet, men samtidigt stort för dem.. Det bästa under hela resan kommer nog ändå vara barnens min när vi plockade fram grejorna. De sken upp och blev helt till sig och gjorde de där härliga och överlyckliga minerna som bara barn kan göra när de får den där bästa julklappen de önskat sig i evigheter. De skrattade högt och lekte nog med sina nya leksaker i 20 minuter utan att flytta sig ur fläcken. Det var så underbart att se och det kommer sannerligen vara något jag kommer minnas under väldigt lång tid framöver.

Barnen är uppdelade i tre grupper;
- babies and toddlers (från några månader gamla till 2 år)
- middle group (3 år)
- top group (3-5 år)

 

Jag och Helena blev tilldelade ”babies and toddlers” vilket mest innebär att vi först och främst har hand om ”toddlers” dvs. de som precis lärt sig gå och upp till två år gamla. Grupperna som vi blev tilldelade kommer vi ha under en tvåveckorsperiod för att man ska hinna komma någonstans med barnen och deras utveckling, allt för att undvika förvirrning och osäkerhet från deras sida. Trygghet är ju det absolut mesta de behöver i sitt liv.

 

När vi först klev in på centret eller Cynthias hem som det egentligen är hörde vi på lång väg hur ett 20-30tal barn från 1-5 år skrek i mun på varandra ”teachers techers teachers” och man blev så otroligt varm i hjärtat. Hennes hem är verkligen inte stort men trots den mycket lilla ytan, både utvändigt och invändigt verkade barnen känna sig hemma och lekte på så gott de kunde.

 

Eftersom vi har hand om de minsta barnen kan vi inte hålla i ”lektioner” och planera pyssellekar utan vår roll är mer att sjunga och läsa för dem. Populära låtar är bland annat ”huvud axlar knä och tår” ”blinka lilla stjärna” ”old mc. Donald” ”imse vimse spindel” och liknande låtar där de får dansa runt och röra rörelser. De fattar inte mycket på engelska och endast ett fåtal barn lyckades säga ”cow” ”dog” och ”voff voff”.

 

Eftersom det var vår första dag och vi endast var två pers. på 20 barn, var det ärligt talat rent av kaos större delen av våra små så kallade ”aktiviteter”. Det gick knappt att få dem koncentrerade och sitta stilla i en ring. De försökte verkligen testa oss och när vi äntligen fått de sista att sitta still var de första uppe på fötter igen.

 

Det är verkligen under fattiga och knappa förhållanden hos Cynthia med. De hade bara ett fåtal leksaker att leka med, dvs. en liten tennisboll (som försvann), några gosedjur och en trasig bil som alla bråkade om att leka med. Så imorgon tar vi med oss bilbanan med bilar och lite såpbubblor som vi hade med oss hemifrån. Så vi hoppas det blir lite roligare för dem!

 

I övrigt är barnen helt underbara och vi lovar att uppdatera med bilder så fort som möjligt!

Jabulani, som betyder glädje är som sagt inget barnhem utan en dagverksamhet dit föräldrar lämnar sina barn på dagarna. Barnen kommer från de så kallade ”Township” i utkanterna av staden, som är mycket fattiga områden med stor arbetslöshet och brottslighet, samt där stor konsumtion av droger och alkohol är vanligt förekommande.

 

Jabulani startades för ungefär ett år sedan av en kvinna vid namn Cynthia då hon ville hjälpa dessa barn från de otroligt svåra och otillräckliga hemmiljöerna. Hon ville förflytta barnen från gatan, där många verkligen lever ensamma större delen av dagarna eftersom deras föräldrar, på grund av dålig ekonomi, bara lämnar dem när de ska iväg för att t.ex. jobba. Detta inkluderar även barn som är så små att de inte ens en gång lärt sig gå. På dagverksamheten får de den trygghet och kärlek de missar hemma och blir även undervisade grunderna i engelska för att de lättare ska klara sig i skolan, där undervisningen endast sker på just engelska.

 

Cynthia startade verksamheten i sitt eget hem för cirka ett år sedan, där den även pågår än idag. Hon jobbar helt gratis och tar en avgift på knappt 300 kronor i månaden som precis täcker kostnaderna för mat till barnen. Denna avgift får hon dock inte alltid in men eftersom hon verkligen känner för barnen och vet att om hon inte tar hand om dem, hamnar de på gatan, låter hon dem ofta stanna ändå. Hon har också bara tillåtelse att ta hand om 25 barn men detta brukar också bli fler eftersom hon har svårt för att säga nej till barn hon vet kommer från väldigt hemska hemmiljöer. Hon och hennes man fick sälja sin säng någon vecka innan jul och sover nu på en madrass på golvet. Bara detta är ännu ett tecken på att hon verkligen har ett hjärta av guld.

 

Eftersom verksamheten inte har öppet på helgerna brukar måndagarna vara mycket stökiga. Barnen slänger i sig sin mat och nästan slickar sina tallrikar rena. Deras immunförsvar är mycket dåligt, vilket är ännu en faktor som tyder på att de är mycket undernärda och antagligen inte äter ordentligt när de är hemma. En av barnens mamma är mycket ung och Holly berättade att man ofta ser henne mycket full med en spritflaska i handen. Många föräldrar är även alkohol- och/eller drogpåverkade när de hämtar sina barn. Deras ögon blev helt blanka och fylldes av tårar när de försökte förklara hur hemskt det är att tvingas skicka hem barnen till det och inte veta vad som väntar dem där hemma. Ibland dyker vissa barn heller inte upp på flera veckor eftersom föräldrarna inte kan betala, ofta för de då lagt pengarna på alkohol eller droger.

 

Jo, efter den här dagen är vi verkligen säkra på att vi kommer göra nytta. Vi kan inte vänta till imorgon när vi ska åka till verksamheten och träffa alla barnen!

Smakade mackor med jordnötssmör för första gången i mitt liv till frukost idag, ingen höjdare direkt.. Lunchen var betydligt bättre, Unice som kommer laga all vår mat, städa och bädda, gjorde underbart goda sandwich med ägg- och tonfiskröror.

 

Hela dagen har gått ut på att lära känna varandra och bli informerade om risker, om barnhemmet och om utflykter vi kan åka iväg på. Efter introduktionen om barnhemmet, eller rättare sagt, dagverksamheten, ändrades mina negativa uppfattningar om stället totalt.

 

GVIs personal hittade vi på direkten och snart var vi även på bussen som skulle köra oss till huset där vi skulle bo. Första tanken som slog oss var ”var är alla fattiga?” eftersom alla, verkligen alla hus såg ut att vara det lyxigaste möjliga. Vi körde förbi ett par slumområden som verkligen var plåtskjul efter plåtskjul över ett väldigt stort område, men annars var verkligen alla hus vi såg superlyxiga. Måste säga att jag blev mycket förvånad. Inte alls som det fattiga Afrika man förväntat sig.

 

Så kom vi fram till vårt hus och blivande hem de kommande 4 veckorna. Även detta kändes för lyxigt för at vara sant. I en bod vid huset hade de också en massa kvarlämnade lek- och pysselgrejor från tidigare volontärer. Det kändes verkligen som vi blivit lurade – BIG TIME! Behöver de verkligen vår hjälp och alla leksaker jag tagit med?

 

Senare under dagen kändes allt det här bättre. Vi satt ute och solade i vår (faktiskt) mycket mysiga och lite idylliska lilla trädgård och pratade med de andra två volontärerna som också är från Sverige. Anna från Jönköping och Carolina från Göteborg. Mycket trevliga och är lika gamla som mig (19), men de ska tyvärr bara stanna här i två veckor. Hur som helst, Holly, som är vår ena ”project manager” kom ut för att lära känna oss och prata om barnhemmet. Hon berättade om kåkstäderna, eller de så kallade ”Township” som barnen från barnhemmet kommer ifrån. Efter att få se hennes passion över det hon och vi gör, och att bli så rörd och tagen över det hon berättade, började vi ändå förstå att det antagligen finns en annan stad och en annan verklighet, bakom denna mycket lyxiga fasad…